Jag är verkligen usel på att skriva, men har ju lovat er en liten berättelse om hur min förlossning var och hur den gick till. Vet att det är flera som sitter och väntar på den! Och de är väl bäst ovh skriva ner den medans den fortförande finns med i minnet :)

Det började väl (utan att jag visste om det) redan på Onsdagskvällen, nu vet jag att det var värkar jag hade då, men just då trodde jag att det var "mensvärk" som jag hade haft dom senaste dagarna. Jag vågade heller inte tro att det var på G liksom, jag trodde ju hela tiden att jag skulle få gå över in i de sista och till slut bli igångsatt.

Natten till Tordsdag fick jag sova nästan hela natten, vakna ett par gånger av värk i mage/rygg, men när klockan blev 07 på Torsdagsmorgonen så kunde jag inte ligga kvar mer i sängen och efter att ha klockat värkarna så var de ca 6 minuter mellan. Jag ville inte stressa Patrik så sa inte riktigt allt till han, skickade ist iväg honom på jobb. Hade värkar hela dagen med jämna mellanrum (6 minuter).. dom blev sakta men säkert starkare, när Patrik kom hem från jobbet så minskade de till 3 minuter mellan varje värk. Vi ringde till sjukhuset och dom sa att vi kunde komma in för kontroll.

Kom in till sjukhuset vid ca 18:30, då visade de sig att dom inte hade något ledigt rum till oss, så vi fick sitta i ett väntrum medans dom städade ett rum.. 1 timma fick vi vänta, den timmen var lååång, mina värkar kom tätare, med ca 1 minuts mellanrum och nu var dom så starka att jag spydde för att de gjorde så ont. Vandra runt där inne medans Patrik masserade mig på ryggen.

19:30 fick vi komma in på ett rum, dom undersökte mig och jag var öppen 5 centimeter! Tack och lov för de, man har ju hört om så många som kommer in och endast är öppen någon centimeter och får åka hem.. det hade jag ingen lust med. När barnmosrkan sa att "inatt blir de barn" så kändes de liksom på riktigt och inte så långt bort :) äntligen!

Nu jobbade vi med värkarna som bara blev ondare och ondare och jag kände liksom att de började bli lite tufft och att jag ville ha ngt som hjälpte mig och få bort lite smärta om de gick, så vi ringde på barnmorskan och fick då veta att vi kommit till en avdelning som endast hade lustgas och morfin och erbjuda? Jo ett bad kunde man få också.. Ok, TACK för den, jag hade tänkt mig epudral el något sånt men nej då ... testade lustgasten som jag inte kände var till någon hjälp, fick mest panik av att andas i den, kändes kvävande på något sätt. Så inte mkt smärtlindring till hjälp här inte..

Värkarna fortsätter nu så tätt att det känns som att jag inte hinner andas i mellan. Klockan är ca 22:00 och dom undersöker mig igen, nu är jag öppen 9 centmeter och hon känner endast en liten kant.. så de har gått ganska fort ..

Här ifån är mitt minne lite halvdåligt, jag vet att jag fick in en sackosäck och stå på knä lutandes emot för att babyn skulle sjunka ner lite .. nr jag stått där ett tag så känner jag hur de liksom börjar trycka på och att jag vill krysta, barnmoskan ska då känna om babyn sjunkit ned något och samtidigt som hon känner efter så går vattnet. Vattnet var missfärgat och babyn hade bajsat i magen, nu var kanten borta också, jag fick lägga mig på rygg igen och nu kunde jag börja krysta när jag kände för de...

När jag väl började krysta så kunde dom inte se hur hon mådde, så dom ringde på läkare, de här är inget jag minns men Patrik har berättat. Att få krysta i värkarna kändes bra på ett sätt samtidigt som de gjorde så sjukt ont och jag ville bara gå där ifrån, men nu kände jag liksom att de var så himla nära! När dom sa att huvudet var ute en liten bit och att jag inte fick släppa helt så hon åkte in igen fick jag super energi och på ett kryst var hela babyn ute, de låter kanske konstigt men när jag hade fått ut huvudet så kändes de som om resten av kroppen bara gled ut hur lätt som en plätt! Jag hörde ganska med en gång världens finaste lilla bebis skrik, fick upp henne på bröstet, de kändes lite konstigt, allt gick så fort! 23:38 var klockan när hon tittade ut.

Läkaren var där tills hon var ute, men allt gick bra och babyn mådde bra, så hennes hjälp behövdes inte :)

Jag har inte nämt pappa Patrik så mycket i detta inlägg men han var ju den som gjorde att jag klarade de så pass bra som jag gjorde, de är ju inte så mycket den vid sidan av kan göra, men allt han kunde göra gjorde han och jag är så glad att han var där och var med! Han kunde inte gjort något bättre, Älskade du!

Livia Alexandersson Öhlin vägde 3580g och var 50 cm, alldeles perfekt! ♥